Jaha

Nu sitter jag här igen och känner mig så jävla rastlös, jag vet att jag har tusen saker jag kan göra men inte fan orkar man. Känner mig så fruktansvärt besviken på mig själv, jag menar jag är 22år gammal och hur mycket har jag lyckats i mitt liv? Det gör ont i min själ över att känna sig så fruktansvärt misslyckad. Jag menar, jag kan ju inte ens hitta ett jobb och om jag nu skulle få ett jobb så hade jag nog inte klarat av att jobba heltid.

Jag har världens bästa vänner, dom kan ta ansvar med att gå upp på morgonen och gå till jobbet. Jag vet också om att jag är älskad och omtyckt av folket omkring mig, men ändå så känner jag mig som en "outsider".

Ibland så tänker jag på varför det är just jag som blev "såhär", varför skulle jag bli den tjejen i världen som är "lat" och inte kan ta "ansvar"? Men som vanligt så kommer jag inte fram till något bra svar.

På mindre än ett år så har jag förlorat min morfar, min farmor, min älskade underbara pappa och fått mitt hjärta krossat. Det är kanske inte så konstigt att jag inte mår toppen just nu, men när ska min depression ta slut? Tar den någonsin slut, eller ska jag må såhär resten av mitt liv?

Tycker bara att livet är så fruktansvärt komplicerat just nu!