Ångest!!

Jag går och tänker en massa, fram och tillbaka. Gjorde jag rätt som ringde polisen, jag kanske överreagerade, det var kanske inte så farligt egentligen? Alla dessa sjuka tankar, det är väl klart jag gjorde rätt som ringde polisen. Ingen människa i världen har rätt att tvinga sig på mig eller våldföra sig på mig. Ingen har rätt att dra mig i håret och stoppa in sin tunga i min mun mot min vilja, ingen har någonsin rätt att tvinga mig att göra något som jag inte vill göra. Även om det aldrig gick så långt att han våldtog mig, eller att han ens fick ner mig på marken så var det han gjorde fel. Men ändå så går jag och har dåligt samvete och en fruktansvärd ångest. Jag känner mig ledsen, mest för att detta har hänt och för att jag går och mår dåligt. Jag skäms, och känner att jag vill inte berätta om hur jag mår för att det känns som att folk tycker jag är jobbig. Mitt humör går upp och ner, jag känner mig extremt lätt irriterad för saker som inte ens är nödvändigt att bli irriterad på. 

Jag är orkeslös, min kropp gör ont, jag känner mig yr och trött. Vill mest bara lägga mig ner på golvet och gråta, jag vet inte varför men jag biter ihop istället. Jag kan inte bryta ihop, jag kan inte släppa allt, jag måste hålla mig stark tills saker och ting är lösta i mitt liv. Jag mådde dåligt redan innan denna incidenten skedde i Lördags, men det är det ingen som vet mer än Mamma och Caisa. Jag är stark och ibland är det inte alltid lätt, men denna styrkan har jag fått från min mor. 

Att vara stark är inte att springa fortast eller att hoppa högst. 
Att vara stark är inte att veta bäst och vara främst. 
Att vara stark är att acceptera livets villkor. 
Att vara stark är att tänka om, när livet inte blir som du planerat. 
Att vara stark är att se möjligheterna i det som verkar omöjligt. 
Att kämpa trots motvind och låta den bli till en utmaning