Kod för att importera min blogg till Nattstad: 4423586983

Torsdag

På Lördag har det gått tre veckor sen jag blev överfallen, det är otroligt vad tiden bara springer iväg för det känns verkligen som om det var igår det hände. Det känns som att folk runt omkring mig tycker att jag är tjatig för att jag pratar om det hela tiden, men det är ett sätt för mig att bearbeta det och kunna finna ett sätt att gå vidare. För jag förstår fortfarande inte vad som hänt, och har funderat många gånger på om jag faktiskt drömmer. Jag går fortfarande inte ut själv när det är mörkt och det kommer jag nog inte göra på väldigt länge, jag har blivit extremt mörkrädd tyvärr.

Har nu suttit några timmar med mina böcker framför mig och försökt att plugga men det går inte riktigt som jag vill, så jag ger faktiskt upp det för ikväll och fortsätter imorgon. Känns som att jag valde att börja studera i helt fel period, nåja skam den som ger sig!

Fredag!

Nåväl, idag är det Fredag och jag har absolut ingenting planerat vilket jag ändå kan tycka är rätt skönt. Det lär väl bli en del koppar kaffe och joggingbrallorna på, ska försöka ge mig på uppgift 2 i de fyra kurserna jag läser nu. Ikväll är det fotboll på tv, Sverige-Österrike tror jag och det får man absolut inte missa. Kan ju även bli så att man tar sig ett glas vin och tända lite ljus, försöka få tankarna på rätt spår. Ja, vi får väl helt enkelt se vad kvällen har att erbjuda klockan är ju bara 16.49 så man har ju ett tag på sig att fundera. Nu blir det iallafall kaffe och lite spotify känner jag!

Torsdag!

Jag blir så ledsen på mig själv att jag har tappat inspirationen till bloggandet, även om det inte var något speciellt jag bloggade om så var det ändå något jag fick ner. Jag har suttit länge med sidan uppe och inte kommit på ett skit om vad jag ska skriva om. Jag är tom, och ändå så tankspridd. Jag önskar att jag kunde få må bra och känna lite glädje i mitt liv, nu mår jag bara dåligt. Jag går ständigt med klumpen i halsen och ett tryck över bröstet, jag känner mig ledsen och oerhört ensam. Det som är värst är att jag känner mig som en börda, jag vill be om hjälp och jag vill verkligen finna en lösning till att må bra igen. Jag vet inte hur jag ska säga det, jag vet inte vem jag ska säga det till, jag vill egentligen bara skrika men det är något som tar emot. Jag känner mig ständigt trött, och det kvittar om jag sover länge eller inte det är samma sak ändå. Jag är mörkrädd och jag har aldrig varit mörkrädd innan, jag har däremot haft en jäkla respekt för mörkret men aldrig känt mig mörkrädd. Jag har grubblat på detta om och om igen, jag gjorde rätt att ringa polisen men ändå så har jag sådan ångest. Jag skäms och det känns som att folk bara tycker jag är löjlig, jag vet inte varför och kommer nog aldrig får reda på varför jag känner så heller. Jag mådde dåligt redan innan överfallet, det är mycket saker som har tyngt mig och fått mig att känna en enorm stress och press. Och mitt i allting så händer detta med, jag har inte tid med mer stress min kropp orkar inte mer och jag orkar inte mer. Jag vill bara få må bra... är det så mycket att begära?

Ångest!!

Jag går och tänker en massa, fram och tillbaka. Gjorde jag rätt som ringde polisen, jag kanske överreagerade, det var kanske inte så farligt egentligen? Alla dessa sjuka tankar, det är väl klart jag gjorde rätt som ringde polisen. Ingen människa i världen har rätt att tvinga sig på mig eller våldföra sig på mig. Ingen har rätt att dra mig i håret och stoppa in sin tunga i min mun mot min vilja, ingen har någonsin rätt att tvinga mig att göra något som jag inte vill göra. Även om det aldrig gick så långt att han våldtog mig, eller att han ens fick ner mig på marken så var det han gjorde fel. Men ändå så går jag och har dåligt samvete och en fruktansvärd ångest. Jag känner mig ledsen, mest för att detta har hänt och för att jag går och mår dåligt. Jag skäms, och känner att jag vill inte berätta om hur jag mår för att det känns som att folk tycker jag är jobbig. Mitt humör går upp och ner, jag känner mig extremt lätt irriterad för saker som inte ens är nödvändigt att bli irriterad på. 

Jag är orkeslös, min kropp gör ont, jag känner mig yr och trött. Vill mest bara lägga mig ner på golvet och gråta, jag vet inte varför men jag biter ihop istället. Jag kan inte bryta ihop, jag kan inte släppa allt, jag måste hålla mig stark tills saker och ting är lösta i mitt liv. Jag mådde dåligt redan innan denna incidenten skedde i Lördags, men det är det ingen som vet mer än Mamma och Caisa. Jag är stark och ibland är det inte alltid lätt, men denna styrkan har jag fått från min mor. 

Att vara stark är inte att springa fortast eller att hoppa högst. 
Att vara stark är inte att veta bäst och vara främst. 
Att vara stark är att acceptera livets villkor. 
Att vara stark är att tänka om, när livet inte blir som du planerat. 
Att vara stark är att se möjligheterna i det som verkar omöjligt. 
Att kämpa trots motvind och låta den bli till en utmaning